Den långvariga och långväga SO-vinden höll i sig bra länge! Efter mitt besök på Rödkallen var jag bara ännu mer sugen och taggad för att hitta östliga rariteter. Så jag körde på med heldagar i fält. De första 2 dagarna trampa jag runt här i Gamvik och Mehamn. Många kilometer avverkades, snår som skakades och mp3-spelaren gick på högvarv med lock och sångljud, men inget kul alls ville visa sig. 2 dagars slit med en järnsparv och en lövsångare i obsboken när det samtidigt råder ett sådant väderläge är inget bra för gnistan. Så efter en lång kväll med Google-maps där jag försökte komma på varför här inte kom upp några spännande fåglar besluta jag mig för att pröva nytt kort. 5 mil söder om Gamvik ligger en liten geografisk flaskhals, Hopseidet. En liten fin dalgång med någorlunda träd (max 5m, men det är mycket här uppe) och videsnår. I bägge ändar av dalen går det in 2 fjordar och i norr samt söder är det bara kalfjäll många mil. Så platsen blir som ett litet vattenhål i öknen för de fåglar som flyger över. Detta var vad jag hoppades på. Sagt och gjort körde jag dit, på vägen dit under 35min bilfärd fundera jag på om där skulle vara lika öde på småfågelsfronten som Gamvik, förmodligen, men det måste konstateras. Jag anlände och hann inte ens kliva ur bilen innan första taigasångaren satt och locka, succé! fram med kikaren och klev ur för att lokalisera var den satt. 5min senare när jag precis sett taigasångaren hör jag ett läte som får man att göra en hastig 180 graders vändning. En träd/sibirisk piplärka. Snabbt hittar jag fågeln som kommer flygande ganska nära. Med fjäll som bakgrund och perfekt medljus får in fågel i handjagaren. Kraftigt ögonbrynsträck, olivbrun rygg och ett mjukt “oraspigt” trädpip-läte. SIBPIP! Herrejävlar dubbel succé innan jag ens fått fram kamera och tubkikare. Gnistan som var nere på sparlåga flamma upp och fatta eld i hela dalen. Det är sådana här ögonblick man harvar dag ut och dag in för.
 |
| Taigasångare |
Efter mina 2 dåliga dagar blir man ganska omtumlad av att det vände så snabbt. Nu viste jag inte riktigt var jag skulle börja, här var ju riktigt riktigt hett. Sibpipen drog iväg och landa ganska långt borta och där jag stod med öppen mun fanns mer än bara taigasångare. Flera sävsparvar, rödhake, järnsparvar m.m. Så jag stod kvar och sakta rörde mig i dalen. En sällskapssjuk blåhake förföljde mig hela morgonen och kom direkt flygande vad för ljud jag än spela upp. Den till om med landa på mig en gång, men den ångra sig snabbt när den insåg det märkliga... Självklart kunde jag inte hitta den sibiriska piplärkan igen när jag en timme senare gick runt där den tycktes ha landat. Några timmar gick och jag snegla på vägen österut. Längs denna hade jag sett att det fanns ett par småbyar med spännande trädgårdar. 3 Taigasångare till blev det plus en hel drös med fåglar som är ovanliga i här uppe på Nordkyn och Finnmark. Vilken dag! Dessutom sol, vindstilla och nästan 20 grader varmt.
 |
| Heta dunge vid hopseidet, 2 taigor blev det här. |
|
 |
| Skönt med "lite" videsnår på marken, lite åt hylkan kan dalen beskrivas som, ni som varit där. |
 |
| taltrast |
 |
| Blåhaken |
 |
| Järnsparv. Såg en artren flock på 9 fåglar dagen efter, inte illa. |
 |
| Taigasångare |
Men säg den lycka som varar, dagarna som följde gav inga vingband vid min nya hotspot. Så jag börja än en gång titta på kartor. Nu hade dessutom en lavin av östliga rariteter nått Lofoten. Hundratals men förmodligen tusentals taigasångare fick mina fyra att framstå som en blyg siffra. Att köra och vara med på festen där nere tyckte jag var för långt, 120mil är lite väl. Istället började jag titta på en stor ö i västligaste Finnmark, Söröya. Placeringen av ön kändes bättre än Nordkyn, mer fågel kan nog fastna där. Blev svårt att stå emot när fantasin sätter igång. Dessutom går det flera färjor dit dagligen, hmmm. Nä, jag måste pröva och det är nu innan vågen av östliga fåglar drar ut över Atlanten för ett sorgligt öde när de inte når sitt vinterkvarter i södra och sydöstra asien. Lite fel på kompassen från början…
 |
| Mot Söröya |
 |
| Söröya med byn Sörvaer på andra sidan viken |
Mina förväntningar var lite högre än när jag pröva Hopseidet första gången. Söröya levde kanske inte upp till dom men absolut ett bra ställe får jag säga. Jag kom nog dit 1-2 dagar för sent. För nu hade antalet vingband och annat gött på Lofoten kulminerat. Vilket borde betyda att det nog gjort samma här en eller ett par dagar tidigare. Men man blir ändå lika glad över de eftersläntrare som fanns kvar på ön där jag gick. En taigasångare och en sibirisk piplärka till var inte fel. Medan en sen felflugen hussvala visade sig vara en Europeisk liksom den ärtsångare som jag hann hetsa på innan jag tog båten tillbaka.
 |
| Större hackspett, en inte helt vanlig fågel i Finnmark |
 |
| Snösiska |
 |
| snö denna med |
 |
| Kanske mest oväntade, hussvala |
 |
| En hel del buskar och snår fanns på ön |
 |
| Annat hett ställe var fisktorkarna. Krabbaten neden höll till där |
 |
| Set bra ut. |
 |
| Sibirisk piplärka, Sörvaer |
 |
| Taigasångare |
Sista dagen hade jag en obs som grämer mig än. Stötte ett gäng piplärkor där 2 lockade som vanliga ängspip medan den tredje gav ifrån sig ett vasst metalliskt “ziip“. Fåglarna drog iväg och landa inne på flygplatsområdet till Hasviks flygplats. Gaaaah. Perfekt tid, plats och läte för en tundrapiplärka. En art som ses “regelbundet” i Nordnorge (ca 20-25fynd) men omöjligt svår överallt annars i Västeuropa. Under 6 timmar vänta jag på att se eller höra den igen, men icke! Tundrapiplärka är något av en drömart att se och hitta så att vara så nära är frustrerande. Om det nu bara hade varit en vanlig ängspiplärka med seriösa behov av en talpedagog kunde den ha vett nog att komma tillbaka. För det händer ju titt som tett att man hör fåglar med avvikande läte som inte alls visar sig var något kul bara “fel på rösten”. Nä, imorgon söndag blir det åter ett besök nere vid Hopseidet, kanske man får revansch då :)
 |
| Första snön börjar komma över fjällen... Hasvik, 25 september |
