Fåglarnas ankomst och Christian the lion moment

Dramatiken i vädret är något jag tjatat om men det är mäktigt och fascinerade hur det kan slå om så kraftigt. Igår var sådan dag. Gjorde mig klar att åka till Slettnes vid halv 6 på morgonen. Eftersom vägen ut är igensnöad fick jag gå de sista 2,5km på skidor. Fint väder och svag vind i ryggen men det tar sin tid som nybörjare på längd och 20kg kamera/skådar utrustning på ryggen. Väl där 20 min senare var det en häftig syn, havhästarna (stormfåglar) hade anlänt. Längs hela horisonten fullständigt kokade det av stormfåglar som födosökte efter loddan. Någonstans mellan 50.000-150.000 uppskatta jag dom till, lägg där till ytterligare ca 30.000 tretåiga måsar och kanske 1500 vittrut så kanske bilden klarnar! Tyvärr var luften fortfarande kall -8grader. Så det besvärande värmedallert var kvar. Efter en timme ökade vinden och snön började fyka. Kallt, blåsigt och nästan ingen sikt gjorde att jag packa ihop och började gå i motvinden tillbaka. Kärvt värre. Till och med mina följeslagare Vira verkade besvärad men hon höll sig strax framför mig. Efter en halvtimmes knatning började jag fundera på var jag befann mig, sikten var var inte många meter men solen lyste så jag kunde hålla någorlunda kurs söderut.

Efter ha gått upp på en höjd kunde jag konstatera att jag hamnat kanske 700m för långt åt väst. kunde urskilja kyrkans topp och Slettnes Café som jag parkerat bilen vid. Stod ett tag och kalla på Vira men jag kunde inte se henne. Hon brukar alltid hålla järnkoll på mig så jag bekymrade mig inte så mycket utan började gå mot bilen. Men hon kom inte förbisusande som vanligt. Stanna och kalla men ingen hund. jahaa. stanna igen, samma. Jag kom fram till bilen och väntade men ingen hund. Nu började stressen krypa på mig. Efter 10min gick jag tillbaka där jag bytt kurs men inget syntes eller hördes i snöfoken. En timme gick, inget spår bara vind och snö. jag ringde Kåre i Gamvik och bad han hålla koll på om hon sprungit hem. Jag letade vidare i snön, Fan nu började paniken och alla tankar på vad som kunnat hänt, har hon fastnat, gått igen isen. nej, nej, nej. Efter ha letat vid Elvevågen, Cafeet och fågelstationen började jag gå ut mot fyren. allt var bara vitt. När jag nästan kommit ut till fyren igen, 3 timmar efter jag sett henne sista gången kom hon äntligen. Vilken lättnad! Jag vet inte vem av oss som var mest lycklig av att återförenas, ett riktigt Christan the lion ögonblick! Kåre hade under tiden dragit igång en sökning i Gamvik, Elvevågen, frågat på sista gården efter en bortsprungen hund. Han hade till och med ringt kommunen för att få dispens till att köra ut med skoter i reservatet. Vilken underbar hjälte! Man blir rörd av hur vänliga folk är och ställer upp när man behöver dom.
Marina och Kåre kom strax efter jag funnit min hund på skoter, slutet gott. Förmodligen hade Vira missat mitt spår när jag vek av och fortsatt tillbaka i mitt spår ut till fyren ingen och blivit osäker och förvirrad var fan pappa är. I fortsättningen blir den koppel när det fyker snö på det sättet.

 

Pinad och lättad

Efter några timmar drog snön vidare och vinden la sig helt. Kunde sitta uppe på en höjd vid Flintudden och bara njuta i kvällssolen och alla vittrutar, mmm.. dramatiska Finnmark

Idag har varit en lugn dag, lite dagen efter på flera sätt. Hade min Husvärd Camilla och hennes Patrik över på öl i det nyrenoverade huset. Det blev sent... så ingen gryning ute vid Slettnes. Under eftermiddagen satt jag gömd i bilen och fotograferade en flock nyanlända snösparvar. Vilken art. Smälter så vackert in i snölandskapet här.