Igår hade jag den mest frustrerande fågelobservationer jag varit med om. Under eftermiddagen var jag en tur ut mot Slettnes och på vägen hem stanna jag till vid Elvevågen. Ett bra ställe för att se småfågel. Efter bara några tiotal meter stötte jag en småfågel från ett litet buskage. Den landa i ett annat “litet” videbuskage. Såg ut som typ en sångare av något slag, oj då! Smög fram mot den men kunde inget se, lite närmare, inget. Lite till, då flög den upp från marken nära snåret och till nästa snår. Nu har jag dig! Men inget händer. Går lite närmare, inget. Lite till, inget. Ända fram, Tomt. Va i helvete? Efter några varv runt omkring lyfter den igen och landar i ännu ett liter snår. Men samma visa gång på gång. Den måste ha smugit och sprungit på marken dold för mig. Mörkret föll och snön yrde men jag fortsatte jobba på den i lugnt tempo. Men när en och en halv timme gått utan att jag sett den bättre än snabba korta flykter säkert 10 ggr fick jag ge upp. För mycket snö och nästan helt mörkt. BULL! Det ända jag kunde säga att den var rätt färglös brun/ljus och i storlek som en sångare eller mindre piplärka. Fast med så snabba obsar utan kikare i skymning och snöfall är det svårt att ens spekulera i artgrupp. Det kan kvitta för alla sångare, piplärkor och andra mindre tättingar som har detta beteende i mitten av oktober är riktigt riktigt “hot stuff”. Flera arter sibiriska riktigt ovanliga fåglar beter sig precis såhär. Jag kan inget att annat än tycka att rent fysiskt ska man ska inte kunna se en fågel landa i ett litet snår som är omgärdat av snö, ha ögon på snåret hela tiden som man smyger sig på, för att till slut konstater att där fanns inget fågel! Men på något mirakulöst sätt lyckades denna fågel göra just det. Oerhört frustrerande. Efter en stjärnklar kall natt kunde jag idag rätt säkert säga att den dragit vidare. För där var banne mej inget alls på platsen under morgonen. Bara att försöka glömma och gå vidare...
 |
| En annan obtoberskulkare i elvevågen, ärtsångare, rastillhörighet svårare. |
Jag har egentligen ingen anledning att klaga. För utdelningen i höst har varit över förväntan. Ett minne som nyss etsat sig fast var från början av oktober, då jag under 4 dagar äntligen fick studera och njuta av en sibirisk piplärka. Vilken skönhet! Alla fåglar jag sett förr i Sverige, Norge, Tyskland och Färöarna har varit sekundsnabba möten. Så att ha en snäll fågel i tången framför en var som att se en ny art.
 |
| Sibirisk piplärka |
Flera djupa lågtryck har rullat över och förbi vilket inneburit kraftiga vindar, stormiga hav och mycket fågel. Efter att ett flera dagar långt lågtryck med N-NV stormbyar passerat, passa mycket sjöfågel på att flyga västerut. Hela 211 vitnäbbad islom passerar på ett par timmar. Hano som är uppe över veckan räkna ytterligare ett 50tal efter jag mot min vilja tvingades köra och göra ärende kl 10:30. Så minst 260 djur sträckte förbi den 14 oktober. Detta är en siffra i klass med, eller till och med bättre än, första halvan av maj då många sträckskådare vallfärdar hit för att uppleva denna tundrans gigant.
 |
| Inte bästa fotoavståndet, men när det kommer 8-10-11-7-flockar av vitnäbbad islom i sommardräkt är det magiskt |
Oktober här uppe har mycket att erbjuda med andra ord! Och då är vi bara halvvägs. Men nu har solen börjat försvinna i en alldeles för hög fart. Idag ljusnade det strax efter halv 8 och mörknade vid 16 och värre blir det dag för dag. Men icke att deppa för det. Massa snö har kommit och norrskenet sprakar nästan varje kväll. Mitt år här uppe är snart tillbaka i det läge jag starta året med…
 |
| kungen är tillbaka, vittrut |
 |
| Gamviks gatuhundar |
